GÄSTBLOGGARE IDAG; ANNIE CROONA OM #ORTOREXIA ATLETIKA

”Jag blir ju aldrig helt frisk, men jag kan nog leva ganska friskt…”

Orden ovan uttalades i det första avsnittet av podcasten Ortorexipodden. Det är inte mina ord, och jag kommer heller aldrig dela den åsikten. Det fanns en tid då jag trodde att det var så. Att hoppet var ute, att jag skulle få leva med mina ärr, att jag aldrig skulle bli fri på riktigt. Men tack och lov hade jag fel. Precis som upphovsmakarna till Ortorexipodden, och alla andra som slänger sig med uttrycket i rubriken.

För några år sedan var jag sjuk i ortorexi. Mina dagar styrdes av schemaläggningen av kvargintag och löparpass. Mina relationer kom i andra, tredje eller fjärde hand och jag hann knappt med att hålla min lägenhet på en hygienisk nivå för att jag var så besatt av min träning. Att äta ute kom inte på frågan och jag gick miste om hela min insparkstid på universitetet för att istället vara hemma i min trygga ortorexivrå.

Men jag ska inte prata om hur det är att vara sjuk. Det är alldeles för många redan smärtsamt bekanta med. Jag vill bara ge en bild av hur stor skillnad det är mellan mitt liv och mitt liv nu. Då var jag sjuk, nu är jag frisk. Jag tror inte någon i min närhet idag hade kunnat gissa att jag varit sjuk, om jag inte hade berättat det för dem. För det finns inga skov som kommer och går, det finns inga hjärnspöken att passa sig för, när man är helt frisk. Det finns ingen anledning att ”vara på sin vakt”, det finns ingen anledning att akta sig för mat som skulle kunna ”trigga”. Jag är frisk nu, och jag bara är. Och det är fantastiskt. På riktigt.

Idag äter jag allt. Det är liksom inget som är laddat. Ett mellanmål kan vara en smörgås, en frukt, eller som idag: en kexchoklad. Träningen mäter jag inte längre. Alls. Jag kollar inte hur många steg jag gått eller hur långt jag har cyklat; sådant som var livsviktiga mätvärden för mig förr. Jag lever spontant och socialt. Istället för att planera livet efter träningen, får träningen ta plats då vardagen tillåter, och den styrs av humör och lust. Kombinationen mat + planera existerar inte i mitt liv längre. Jag äter när jag är hungrig och jag äter det jag har lust med, eller det som serveras, just då. Det här var fullständigt otänkbart förut, men en självklarhet idag.

Det blir nästan lite ironiskt att skriva om det här nu, för när man skriver tvingas man tänka. Och till vardags tänker jag inte. Jag bara är. Jag bara lever. Misstolka inte; självklart händer det att jag tänker på mat. Men då tänker jag ”den restaurangen skulle jag vilja prova”, eller ”GUD vad gott det här var”. Det är mänskligt och friskt – motsatsen till ortorektikerns rigida livsstil. Och tänker jag på träning, så är det, helt ärligt, aldrig i termer om ”nu ska jag bränna kalorier”.

Det är natt och dag, att vara sjuk och vara frisk, mitt liv då och mitt liv nu. Förut var jag en predikande ortorektiker som övertygade både mig själv och andra om att kroppen klarar sig fint på grönsaker och ägg, och som fick ångestattacker av ett uteblivet träningspass. Men nu är jag frisk. Och jag vill att ni ska veta, och TRO på det: det går att bli helt frisk. Helt fri. Det går att bara leva. Det gör jag nu, och det vet jag att alla kan. Man måste tro det, man måste vilja det – och sluta gå runt i tankeföreställningen att det aldrig kommer bli helt bra.
/Annie Croona