Träning har varit en del av mitt liv sedan jag var fem år gammal. Det har varit min glädje och sorg men inte minst har träningen lärt mig att kunna ta motgångar genom att gå framåt. Backar man finns de ju kvar.

Det är få förunnade att få resa världen över i träningens tecken men det är precis vad mitt tränande och tävlande inneburit för mig. Jag har dessutom fått ha en alldeles egen träningsanläggning sedan jag var sjutton år. På ett sätt gick min barndomsdröm (att bli inlåst i gympasalen av misstag) i uppfyllelse. Jag har varit lyckligt lottad.

Jag med många älskar sin idrott och det gör oss ont att se när man använder förmånen träning som en ångestmedicin eller ett medel för att förstöra sin hälsa. Det gör ont ända in i benmärgen när man ser personer med ortorexia atletika (fixering vid nyttiga livsmedel och tvångsmässig träning) träna fanatiskt som förr eller senare slutar med ett snabbt nedbrytande anorektiska förlopp.

Utmärglade kroppar (ursäkta uttrycket men det är så det uppfattas av omgivningen) som kör backträning och högintensiva träningspass är smärtsamt och patetiskt att se. Träning ska bygga upp och förbättra inte bryta ner och förstöra. Den som är i förnekelse med bristande sjukdomsinsikt normaliserar sin träning och tror att man ”tränar som alla andra”. Det är ett ödestigert misstag.

Insikten att man endast tränar för att pressa ner sin ångest samt att man genom förlorad muskelmassa även förlorat bränsledepåer och därmed inte har energi till träning är en nödvändig vändpunkt för att man ska inse att man behöver hjälp. Ortorexi går inte över av sig själv och det gör inte heller den något lindrigare varianten överträningssyndrom även om man då kan klara sig genom att enbart vila.

Att ha träningskläder och springa i en backe betyder inte nödvändigtvis att man tränar. Förutsättning för träning är att man har energidepåer ”innan” man tränar och mår bra ”när” och inte enbart efter man tränat. Träning är ett nöje, inte en bantningsmetod och något man gör för att få äta.

www.ortorexi.nu