Träna för att det känns bra efteråt?

Det är för tragiskt när någon beskriver sin träning som ”det känns bra efteråt”. Om man inte tycker om sin träning varken före eller under träningen varför träna? Träning är en förmån och fysisk aktivitet får aldrig bli en bestraffning, som min kollega Frasse säger. Jag håller med och jag tror att alla idrottare känner på samma sätt. Vi tränar för att vi tycker om själva träningen.

Träning för att döva ett samvete

Varför är det så pass många som gör det för att må bra efteråt? Min erfarenhet är att man ser träning som något man ”borde” göra. Det är ett krav med andra ord. Man tränar för att inte bli tjock, inte bli sjuk eller inte uppfattas som en slö och lat individ. Vilken orsak som dominerar kan variera, men det är ofta någon av dessa tre orsaker. Man pressar sig till att träna och mår säkerligen bättre efter träningen då oron lagt sig och samvetskvalen in.

Hitta det du tycker om

Mitt förslag är att istället hitta en träningsform som man faktiskt tycker om att utföra. När man hittat sin favorit behöver man inte längre göra allt man kan för att slippa tänka på att man tränar. Jag tänker närmast på att man på många gym, läser, tittar på TV eller lyssnar på musik inte uppleva att det är tråkigt. Som man sa en gång på en internationell kongress för friskvård; ”we are in the entertainment business”. Kanske det.

Det finns humanare sätt att banta på

Sedan är det kanske så att man faktiskt inte tränar för att förbättra någonting utan enbart för att banta. Det kanske inte är så kul och att det är därför vill man avleda uppmärksamheten från kalorijakten.

Jag har tränat sedan jag var fem år gammal. Det har aldrig varit ett måste utan en sann glädje. Självklart har det funnits gånger under elitträningstiden när man helst ville slippa ta sig till träningen, men dessa tillfällen är en bråkdel av de tiotusentals timmar jag avverkat. Tack och lov att jag fick med mig en balanserad syn på mat och träning av min tränare. Hetsjakt på kalorier är smärtsamt att se.