Den största utmaningen nästkommande sex månader för mig är att inse att ytterligare ett halvår med krig i Ukraina kommer att vara ett faktum om inte omvärlden gör en kardinalomvändning och utökar stöd och hjälp markant nu. Idag är det exakt två år sedan den fullskaliga ryska invasionen började och jag minns den som igår. Inte minst för att min man är från Ukraina och vi har släkt där.

Men det finns hopp trots allt, något som bekräftades i dagens manifestation för Ukraina på Sergels torg. Ett smockfullt torg och en lång rad talare med olika ingångspunkter. Kristersson och Andersson representerade regeringen och följdes av en rad olika representanter för voluntärorganisationer vars arbete är både beundransvärt och ovärderligt. Lars Wilderäng och Eva Dahlgren var några av flera talare och den senare drog nog mest applåder när hon svor rejält över den j-vla Putin. Emotionellt laddat tal där hon sa de många av oss tänker.

Man kan inte annat än bli rörd och hoppfull när så många människor från alla samhällsklasser och politiska färger, unga och gamla som alla samlas för att visa gemenskap, solidaritet och uthållighet. Min man skickade filmer till sin släkt i Ukraina som vi kan lova berörs på djupet över vad Sverige gör och visar. Mer behövs och det nu.