Det är ok att vara ledsen

on

Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Anna Karenina

yvonnelin_annakarenina_bokDen meningen är troligtvis världens mest kända inledning på en bok, Anna Karenina av Leo Tolstoy.  En strof som man ödmjukast avstår att fortsätta på, för ingen fortsättning kan göra meningen rättvisa. Vi kan bara konstatera att vi idag sällan talar om olyckliga familjer och kanske inte ens om olyckliga personer. Vi lever i en tid där man istället söker efter konstant lycka och bär nedstämdhet i ensamhet. Man undviker att belasta sina nära och kära och många lever i en föreställning att det inte är en naturlig del i livet att vara ledsen och nedstämd ibland. Alla svåra situationer behöver inte lösas med anti depressiva medel.

Livet har sina uppförsbackar

Vi har olika orsaker till att vara nedstämda. Livet erbjuder motgångar och sorger som vi faktiskt har resurser för att möta och dessutom kan bli mer och mer rustade för. När vi blir av med jobbet gråter vi, när vi bryter upp en relation känner vi oss övergivna eller bär skuld och när någon dör sörjer vi. Vi lär oss att acceptera motgångar och uthärda när vi fått erfarenhet. Vi lär oss att livet går vidare hur än smärtsamt det känns för stunden. Livet ter sig alltmer relativt desto längre man lever och att bli uppsagd ger inte samma desperata känsla som när den första provanställningen inte förlängdes en gång i tiden. Den sorg som aldrig går över är däremot förlusten av barn – något som föräldrar i världens krig upplever varje dag.

Delad sorg när någon dör

yvonnelin_friendsEtt besynnerligt drag som många har här i kalla Norden är däremot att man ofta döljer sin sorg när någon dött. Grannar håller sig på avstånd för att inte störa och den som sörjer försöker hålla tårarna tillbaka när andra finns närvarande. Varför kan man fråga sig. Jag minns en händelse när en rysk landslagsmedlem hastigt dog 24 år gammal i en bilolycka. Han var det enda barnet till en mamma vars man inte längre levde. Ett trettiotal vänner till Dimitri som han hette stod timtals i diverse olika köer för att köpa livsmedel, för att sedan bege sig hem till mamman den dag sonen skulle ha fyllt 25 år. Vi lagade mat, spelade, sjöng, berättade minnen, skrattade och grät om vartannat. Det var så befriande och jag har sedan den dagen funderat över varför vi inte delar med oss av vår sorg lite oftare än vad vi gör.

Kommentera