Akademisk inavel är en rubrik på dagens debattartikel i Svenska Dagbladet. Det låter alarmerande och det är enligt min mening det när rekrytering till svenska lärosäten skiljer sig avsevärt från internationella universitet, framför allt toppuniversitet. Saken är den att över 70 % av våra högskolor och universitet rekryterar sina professorer internt, det vill säga att en majoritet av våra professorer har fått en professur på samma plats där de studerat, disputerat och varit anställda. På tyska universitet gäller hemanställningförbud, raka motsatsen med andra ord.

Svenska universitet är i bästa fall rankade runt 100 och kanske är brist på nytänkande en faktor som drar ner på rankingen. Den här statistiken visar sig än mer vid humaniora medan naturämnen som fysik rekryterar externt i större utsträckning. Självfallet är erfarenhet utanför den den egna institutionen en fördel framför allt när det gäller forskning. Rekryteringssytemen vid internationella toppunversitet skiljer sig markant från de svenska. Man söker intensivt och selektivt varför exempelvis universitet i USA och Storbrittanien med flera har ett brett fält av internationella kandidater.

Det finns en hel del bias inom forskning framför allt när det gäller peer review det vill säga granskning av forskningartiklar innan publicering. In-group bias är en då man favoriserar forskare inom sitt eget område eller konfirmationsbias att man söker artiklar som har samma ståndpunkt som ens egen institution. Hur kan forskare bredda sina vyer om man under alla sina år varit underställda samma personer?

Folk som tänker annorlunda och har andra erfarenheter än en själv är en absolut tillgång.

Debattartikeln i SvD är skriven av Nils Hansson och Bo Rothstein