Svensken är inte direkt känd för att vara patriotisk och synnerligen inte i jämförelse med vår kära granne Norge. Sjätte juni är inte i paritet med vad sjuttonde maj är hur man än ser på det även om politikerna kämpat för att få igång stämningen.

Själv minns jag en bilresa med min mamma som trots alla år som hon bodde i Sverige vägrade att byta ut sitt norska pass under parollen en gång norsk alltid norsk. Hon var en sann tronföljare till ”ja vi elsker…”. Jag råkade i ett obetänksamt ögonblick säga att norrmän var så patriotiska varpå mamma gick i taket. ”Du är mer norsk än svensk………………” följt av en rad argument varför jag minsann inte kunde säga vad jag sa.

Jag saknar Norge så klart. Mest minns jag tiden med mormor i Trondhjem och hur vi satt och tittade ut genom hennes fönster ner på grannens nya TV. Alltid med en kopp choklad och smörgås med leverpastej och rödbetor. Men nog är jag svensk alltid så lite mer svenskanda och försvar för vårt land önskar jag nog trots allt.

Men jag saknar min norska familj så klart.