Jag har just sett en dokumentär med Steven Fry och hans besök i Ukraina. Scenerna från Kiev är surrealistiska för på ytan verkar livet flyta på som i vilken europeisk stad som helst. Allt verkar vara fredligt och fridfullt ända tills Fry börjar prata med människorna som lever i det här fasansfulla kriget. En detalj som slår mig är hur många som talar engelska vilket är en skillnad från i Ryssland där jag varit många gånger och även arbetat. En annan skillnad är deras attityd, alltid nära till skämt och med kärlek som ledstjärna för att orka stå ut.

Änkorna som förlorat sina män, brodern som blev skadat vid fronten där hans äldre bror blev dödad, konstnären som målar och säger vad han tycker. Faktum är att alla säger vad de tycker vilket är en omöjlighet i landet R. Håller man inte med den ryska politiken är man emot, så enkelt är det. Fry tror att presidentens bakgrund som komiker har hjälpt honom. Om så är fallet så har humorn hjälpt hela Ukraina att stå ut. På frågan om de någon gång skulle kunna tänka sig att förlåta ryssar möter Fry samma svar, nej.

Kommer de att förlåt oss? Vi som väst inte levererat de vapen som de behövde i början av kriget innan ryssarna byggde skyttegravar och planterade 40 000 minor. Av rädsla för att kriget skulle eskalera. Förstod vi (förstår vi) vidden av om Ukraina förlorar? Eller inser vi det först när det smäller på andra sidan Östersjön? Finns det fortfarande de som tror att man kan prata med diktatorer? Någon som tror att de 20 000 barn som landet R & co tvångsförlyttat för bortadoption till ryska familjer kommer att få återförenas med sina föräldrar efter samtal? Eller har den svenska naiviteten fått sig en spark i baken nu? Jag talar om våra extrema politiska ytterfalanger och inte vår militär som verkar ha en nykter syn på vad som händer.