Det gör ont att se hur bränderna sprider sig i Los Angeles med påföljd att tiotusentals förlorar allt de äger och har. Det är i första hand de vi tänker på när vi ser och hör hur de får lämna sina ägodelar i all hast. Kanske smärtar det än med när man hör om de som skor sig på tragedin, jag tänker närmast på de som plundrar hus eller höjer sina rumspriser till ockerhyror. Däremellan hittar vi de amerikanare som jag lärt känna under min tid där. De som packar ihop mat och kläder för att ta hand om alla som står barskrapade utan hus och hem. Så en del elaka kommentarer här och där om dom där rika som bor i området. Politik hör inte hemma i tragedier där enskilda människor drabbas.

Mina tankar går till alla brandmän för som så många gånger förr glömmer vi bort att även de är människor. De får varna och beordra evakuering, bära både människor och djur samt säkerligen känna sig frustrerade när vissa inte hörsammar deras varningar. Flera brandmän drabbas av trauma efter stora tragedier. Det värsta är inte att se människor omkomma utan den maktlöshet som inträder när brandmän ser att de inte har kontroll över elden. I L.A. var St Ana vinden så stark att de fick jobba i eldregn och se hur det regnade eld över hus och natur. Vem som helst kan förstå att det måste skapa rädsla, inte bara för liv utan för att inte kunna bromsa spridningen.

Fantastiska brandmän som jobbar dygnet runt bör hyllas mer, något som även vi bör fundera på när våra egna brandmän blir attackerade av flockar som attackerar blåljus. Skäms.

Brandmän som drabbas av trauma behöver ett psykosocialt stöd och det är långt ifrån alla som har familj och nära vänner vid sin sida. Så var finns du medmänniska? Det är just då man behövs som allra mest.

Foto av Mat C. och Bild av Recep Tayyip Çelik