Många har som sitt främsta fokus att klättra i bergen. Andra klättrar i karriären som sitt främsta mål. Jag klättra mycket som barn och allra helst så minns jag hur jag klättrade runt kyrkan i Voldsminne i Trondheim. Tvärs över gatan låg en tobaksbutik där jag brukade köpa saltgodis som man fick i en liten pappersstrut. Andra gånger var det en Gullpinne glass som jag köpte men vad kanske inte var så viktigt utan hur jag njöt av att klättra och äta godis.

Ibland gick jag upp över kullarna för att gå hem till min moster på Singsakerbakken. När ingen var hemma så klättrade jag upp över vedkubbar och in genom ett sovrumsfönster. Andra gånger satt jag i trädgården och åt rips, härliga röda vinbär som jag bara älskade.

Klättringen följde mig i livet och jag byggde Stockholms första bolderingvägg i min studio på Luntmakargatan. Jag var aldrig någon bra klättrare men jag älskade alltid själva processen, inte minst i Joshua Tree i Kalifornien.

Klättra över andra för att ta sig till toppen var rasternas glädjeämne i skolan, herre på täppan ville man ju vara. Men att klättra över andra är inget som jag strävat efter i karriären för vad finns det att njuta av när man behandlar vänner som konkurrenter så säg?