”Man vet vad man har” är något som man fortfarande hör som ett argument för att inte göra någon förändring. Så sant som det är sagt men sant är även att ”man vet inte vad man får” om man inte provar.

Varför är så många rädda för att prova nytt och ge sig ut i det okända? Min erfarenhet är att många är rädda för att göra fel eller göra bort sig inför andra. Eller så räds man konsekvensen att ”något ”det nya” ska bli sämre än vad man har idag. Många är de som väger för och emot om och om igen för att försöka beräkna vad det sannolika utfallet av en förändring skulle kunna bli.

Vi kan inte veta vad framtidens konsekvenser kommer att bli, vi kan bara spekulera så vad är väl bättre än att prova och se? Kanske är det bättre att ha fokus på själva processen ibland och ta en funderare över om jag kommer att tycka om det jag ämnar att göra och lägga mindre energi på konsekvenserna.

Måste varje skilsmässa komma först efter det att relationen blivit så förfärlig att singelliv eller ny partner aldrig kan bli så illa som det som är nu? Måste man utgå från att men snälla chef, hyfsade lön och trevliga kolleger är tryggare och bättre än att ta det där utlandsjobbet som man skulle kunna få? Är inte livet till för att upplevas? Både framgång och motgång berikar.