Min grundinställning är att alla människor är unika i sin genetik och därmed unik i sin helhet. Eftersom jag utgår från det antagandet är det rimligt att jag även tycker att vi människor är unika i vår personlighet. Mitt resonemang utgår ifrån geners förhöjda eller förminskade aktivitet och dess påverkan på hormonfrisättning. Eftersom hormoner är våra kemiska budbärare så påverkar de utöver alla fysiologiska livsfunktioner även våra tankar och känslor.

Så hur kan man resonera vidare efter den kopplingen? Jo helt enkelt för att vi tänker tankar som väcker känslor som i sin tur driver vårt beteende. Eller så sker den omvända riktningen, vi agerar instinktivt på känslosensationer utan att tänka efter nämnvärt. Oavsett riktning, det är i grund och botten elektriska impulser, hormoner och signalsubstanser som drar igång hela förloppet.

Det låter kanske oromantiskt men varför skulle det vara det? Vi lever i en kontext och sedan den dag vi föddes tar vi in information som analyseras och väcker känslor. Vi har vår alldeles egna lilla förståelsevärld och även om känslor som rädsla, ilska, avsky, glädje med flera upplevs på liknande sätt av oss alla, så är helhetsintrycket unikt för var och en av oss. Även om orsaksgrund och intensitet skiljer sig åt så kan upplevelsen av snö upplevas på vårt eget unika sätt.

Redan under fosterstadiet berikas vi med en uppsjö av nervceller som står redo att bygga nätverk när vi träder in i världen. Våra gener triggas eller hämmas, hormoner frisätts eller begränsas när kroppen tar in och bearbetar omgivningens stimuli. Vi använder vårt förnuft och känslor för att bli varse vad vi just upplevt och det är så sant som det är sagt ” man lär sig så länge man lever”. För mig gäller även det omvända:

Man lever så länge man lär sig.