Som förälder vet man att barn måste få en viss grad av självbestämmande men samtidigt måste det finnas gränser. Den här balansgången mellan autonomi och gränsdragning är inte alltid så lätt att upprätthålla och jag tror att många föräldrar delar den erfarenheten.

Ibland kan man börja med de små stegen. En femåring kan få bestämma vilken färg hen vill ha på sina stövlar men inte gå ut i sandaler när det är minusgrader. Det låter väl ändå ganska förnuftigt eller hur? Men vad när tonåringen vill ha de superdyra stövlarna som alla andra har och vara ute lika länge som sina kompisar? Hur ska man balansera friheten här?

Personligen tror jag att vanligt sunt bondförnuft kan räcka till för att ta beslut. Har man/tonåringen råd med stövlarna? Det brukar bli lite lättare att komma till beslut när man själv får betala en del. Hur länge får man vara ute? Vart ska man? Risker? Morgondagen? När, var och hur ligger till grund för regelsättande som exempelvis att skicka ett sms innan man åker hem, åka hem tillsammans med en kompis, ta en specifik väg eller i vissa fall att man som förälder möter upp på en bestämd plats.

Regler är bra under förutsättning att det är förnuftiga och genomtänkta regler. Frihet är nödvändigt om mognadsgrad och ansvarstänkande finns på plats.

Den som ges frihet under ansvar växer. Den som får flyga vind för våg riskerar att kraschlanda.