Michel Siffre var geolog och i sin ungdom utförde han ett experiment som bestod av att leva i en grotta 130 meter under marken. Han campade med ett tält när en glaciär helt ensam i 34 dagar. Hans enda belysning var en ficklampa. Det var 3 grader kallt och fuktigt och stenar eller is kunde då och då falla ner. Det här var 1962 och lite var känt om vad ett liv i mörker skulle ha för konsekvenser. Det här självpåtagna experimentet blev banbrytande eftersom ingen hade tidigare levt i en tidlös tillvaro. Man antog att människan kunde leva i en 24 timmarscykel även om man inte var medveten om tiden eller kunde styra efter ljus och mörker. Siffre visade att hans uppfattning om tid hade förändrats reden efter den första tiden i grottan. Hans dygnsrytm hade blivit 48 timmar med 14 timmars sömn och 24 timmar i vaket tillstånd. Han upplevde 2 sekunder som 1.

Tiden i grottan förde även med sig andra förändringar. Hans minne försämrades exempelvis så att han kunde lyssna på samma musik flera gånger i rad, ovetande om att hans just hört samma musik. Han sa själv att han inte uppfattade tid för att det inte fanns någon tid. Han bröt samman psykiskt efter tre månader i Texasgrottan. Han slet av sig alla elektroder men ingen ovan mark bad hon att lämna grottan. Från den tidpunkten kom grottan att bli hans fängelse. När han så småningom lämnade grottan var han djupt deprimerad. Utöver depression var han dessutom bankrutt vilket inte hjälpte hans tillfrisknande.

Siffre har inte fått den uppmärksamhet och framgång som han förtjänade för hans grottid lade grunden för kunskap om biologiska klockor, ljusterapi och farmakologiska medel mot jet-lag. Ingen av de organisationer som stödde experimenten beaktade det etiska i vad han fick genomgå och än mindre erbjöd psykologisk hjälp efter avslut.