Vilken härlig dag. Uppsala Universitet och Akademiska sjukhuset i samverkan för en master kurs som var mer än intressant. Som vanligt är det en ynnest att få lyssna till professorer som är experter inom sitt forskningsfält och inte minst att få ta fikapauser med människor som faktiskt arbetar med att få människor att må lite bättre.

Jag var tidigt på plats för att hinna prata med Kickan, gudmor till min son, som bor i Uppsala. Vi satt på världens tråkigaste café (psykiatrins hus) men när man tycker om varandra spelar miljön ingen roll.

Jag sprang iväg efter kursen för att hinna till tåget och Lucio och Amelia som bjudit oss på middag på Berns. Glömde mina glasögon i farten och frågan är om jag kan läsa något imorgon på kursen. Jag hoppas att de ligger kvar i salen.

Maten på Berns var fantastisk och som vanligt var sällskapet viktigast. Jag insåg att jag tränat Amelia i 25 år nu och det är ett kvarts sekels vänskap. Ännu en dag när jag insåg att jag är så lyckligt lottat över att få ha en hälsoanläggning, ett arbete som jag älskar och goda vänner på fritiden. Min man inte att förglömma i dessa tider när våld mot kvinnor står i en radikal kontrast till min mans och mitt förhållande.

Tänker tyvärr på, en annars positiv dag som denna, på en av våra kunder som inte hittade modet att ta tag i sin situation och nu far illa. Det gör mig lika förtvivlad varje gång när jag inte når fram i tid. Ortorexia atletika är mitt livslånga hatobjekt.