I mitt arbete med behandling inom ramen för psykisk eller fysisk ohälsa möter jag ofta personer som inte tror på sin egen förmåga att bli bättre. När man gräver lite under ytan visar det sig ofta att misstron härrör från att man försökt många gånger och misslyckats. Det är en naturlig reaktion är ju fler misslyckanden desto mer uppgiven blir man.
När det däremot är andra i omgivningen som tvivlar på personens förmåga, eller behandlarnas med för den delen, är det än värre. Särskilt om det gäller en familjemedlem för då berör det personen på ett djupare plan än om det är en bekant. Många psykiska tillstånd innefattar ångest och med det en rädsla för att söka hjälp. Man kanske skäms eller helt enkelt inte vågar lita på att man kan klara en behandling eller att när det är riktigt illa, man tvivlar på att någon verkligen kan eller vill hjälpa en.
För alla modiga personer som vågar ta hjälp behövs stöd och pepp. Inte tomma heja heja ord utan visa istället respekt för den drabbades mod. Tyvärr hör jag alltför ofta ”hur svårt kan det va´det är väl bara att äta” när någon med ortrexia atletika eller ätstörningar känner ångest inför ätandet. Det är att förringa den oro som personen känner och det visar samtidigt att man inte förstår att rädsla är en individuell upplevelse.
Det du är rädd för gäller kanske inte mig och vice versa.
Photo by Sharon McCutcheon
Yvonne Lin 