Äntligen tillsammans

on

Efter nio månader fick vi träffa vår dotter Nathalie. Det kändes som väldigt lång tid och man kan bara fundera med smärta över vad flyktingar som separeras känner när familjen splittras. För oss är det i alla fall övergående.

Natta och jag

Berlin var trevligt som vanligt även om det låg ett coronaskynke över stan. Samma känsla av uppgivenhet som man ibland känner här hemma. Det gäller att se till de små glädjeämnen som ändå fyller vardagen. En fika på stan, en vän som ringer, en nöjd kund, en gullig vovve, god mat, sol som skiner, en ny lärdom, en insikt, en positiv tanke ….det finns mycket att glädjas åt.

I Berlin lyckades vi pricka in ett par riktigt bra restauranger. Lammrätten som jag tog gick inte av för hackor.

Mums!

Sedan var det härliga promenader och självklart blev det en del historia från andra världskriget. Alltid lika betungande men det måste trots allt ses. Vi lär oss av historien att vi inte lärt oss något av historien. Krig, förföljelse, inskränkt yttrandefrihet, misshandel, skjutningar, övergrepp….

Då är det tur att man har familj och vänner så att man inte sjunker ner för djupt i alla hot som vi ser runtom i världen.

Kommentera