Idag är det Taiwans nationaldag och jag önskar att jag vore där för att fira. Jag har följt landet i över 40 år och sett det gå från jordvägar och diktatur till en fullskalig demokrati med hög ekonomisk standard. Jag tror att jag varit där 30-40 gånger sedan den första gång jag blev inbjuden som aktiv idrottare.

Julen innan pandemin var jag där med hela familjen och precis som väntat stod alla med stora ögon när vi klev av snabbtåget från flygplatsen. Det var skyskrapor, neonljus och flerfiliga vägar som mötte blicken när vi gick mot hotellet. Annat var det första gången jag var där – små byggnader influerade från den tid då ön ockuperades av Japan.

Det som slår en som turist är att alla människor är så vänliga och glada mot turister. De stannar självmant och frågar om man behöver hjälp och så var det även den här gången. Den här gången var allt annorlunda däremot för min tränare i 30 år lever inte längre. Sista gången jag tränade för honom var julafton innan tsunamin. Vi tränade som vanligt i Taipei New Park och på samma plats där under träden som jag plockade frukter från när passen blev långa. Nu ser det annorlunda ut men mycket finns kvar trots det.

Att Taiwan nu hotas av förening med Kina gör ont i hjärtat för det kan inte gå annat än lika illa som det gått för Hong Kong. En helt ny generation har växt upp och de har ingen anknytning till Kina mer än att de talar samma språk (mandarin och fukenesiska). De har inte levt under förtryck utan fritt kunnat uttrycka sina åsikter i den flerpartidemokrati som de lyckats skapa.

Hur som helst, många minnen har jag inte bara från wushuträning i norr utan även från skärmflyg i syd och jag hoppas att jag kan åka dit igen. Det är en vacker ö med mycket att se.