Jag har försökt att skriva på sociala medier de senaste två dagarna men det har helt enkelt inte gått. Det är för smärtsamt att se vad som händer i Ukraina och framför allt i närheten av var min man är född, vi har släktingar och vänner. Man känner sig maktlös när en galning med världens största kärnvapenarsenal löper amok. Var det förväntat? Svaret är ja. Har man erfarenhet av Rysslands retorik och propagandaapparat vet man att det är lögner som sprids och att man föraktar svaghet, vilket sedvanlig diplomati tolkas som.

Sedan kan man ju fundera över varför en tuffing som Putin sitter på 20 meters avstånd för att inte smittas av corona virus när hans motståndare och president för Ukraina slåss för sitt folk på Kyevs gator. Samma man som han anklagar för att vara nazist, lite märkligt eftersom presidenten själv är jude och vars föräldrar överlevt förintelsen.

För att stilla sinnet och visa solidaritet var jag på Norrmalmstorg idag tillsammans med ukrainare, georgier och svenskar. Min första demonstration faktiskt därför att det är fösta gången som jag känner att jag vill utnyttja min rätt att demonstrera och att jag, till skillnad mot modiga ryska ungdomar, inte riskerar att bli kastad i fängelse. Jag har även rätten att vitera vilken nyhetskanal som helst, vilket i Ryssland klassificeras som att man är förrädare, bara statsägda ryska kanaler får citeras.

Igår hotade man även Finland och Sverige för att gå med i Nato. Nu vet vi att det kan vara svårt att få militärt stöd om man inte är medlem. Men kanske spelar det inte någon större roll nu när man hotat Europa som helhet. Tiden är förbi när vi kan lita på att det bara är vapenskrammel.