Min svärmor dog i förrgår och jag har inte kunnat skriva om det. Det känns bara tomt och sorgligt även om hon hann bli 88 år. Hon var en krutgumma som arbetade som läkare ända tills hon var 83 år men sedan tog det stopp. Först den eländiga pandemin och därefter ett brutalt krig som inte fick nämnas. Hon var i Moskva och vi här i Sverige så det blev många år utan att kunna träffas. Min man är från Ukraina så det går inget vidare att resa dit. Förbannade krig som bara sprider död och elände.

Min svärmor var den bästa man kunde önska sig. Ordet godhjärtad skapades just för henne för hon fanns alltid till hands för alla som behövde henne. Själv växte hon upp utan föräldrar och kämpade sig till sin läkarexamen genom att leva knapert och studera hårt. Hon är en förebild för alla som har det kärvt för att se att allt går om man bara vill.

Som mamma till min man var hon precis så som mammor ska vara – ömsint och omhändertagande samtidigt som hon var envis som synden. Hon kunde förena barnens självbestämmande med klara riktlinjer och inte minst såg hon till att alla åt ordentligt. Så ska en mamma vara.

Världens bästa farmor och Mashas skyddsängel och trygga hamn. För Nathalie var hon favorit. Jag minns än hur snopna vi blev när hon inte ville följa med oss till Hong Kong en jul utan åkte till farmor istället (7 år gammal). Inte undra på det, där fick hon ligga i farmors dunbolstersäng, äta mackor och se på tecknade serier. Båda våra döttrar hade inte blivit så fina som de är utan sin farmors kärlek och värme. Även Christian som är min son från ett tidigare äktenskap välkomnades i hennes hem på samma varma sätt.

Nu är hon borta och vi saknar henne så. Älskade, älskade allas babushka.