Att ge samma råd till sjuka som till friska låter osannolikt men det verkar trots det vara relativt vanligt. Ingen skulle komma på tanken att säga till en hjärtopererad att springa en mil men samma resonemang verkar inte gälla när det gäller kostråd. Om man är frisk har man inga större problem med att äta när man är hungrig och sluta när man är mätt och inte heller får man ångest av att äta mer än till mättnad för att det är gott eller äta för lite när tiden inte räcker till.

Så hur kommer det sig att man tror att samma riktlinjer kan gälla för de som har anorexia eller hetsätningsstörning? Det är ju väl känt att den anorektiske blir mätt i förtid och den som hetsäter för sent. Man kan inte lita på att kroppen fungerar som för den friske kort sagt.

Överviktiga och feta personer får råden att inte äta sig helt mätta, inte småäta och hålla hyfsat regelbundna mattider. Målet är viktminskning. Hur kommer det sig då att normalviktiga barn och unga börjar följa råd som inte var ämnade för dom? Det gäller vuxna med för den delen. Att för den som inte har någon övervikt följer viktminskningsråd innebär en risk åt det andra hållet, man kommer att minska i vikt fast man inte behöver det. För växande barn kan det hämma tillväxten och för vuxna riskerar man få ätstörda beteenden som att ideligen tänka på och kostplaner för att hålla kontroll. Att förebygga viktökning respektive gå ner i vikt har olika råd.

Eller anser man att överviktiga ska följa råd som är ämnade för anorektiker?