Jag tror inte att någon går igenom livet utan att ta risker. I mitt liv har det blivit en hel del risktagande både kalkylerade och spontana. Den första varianten är alltid att föredra. Jag hade tidigare ett företag där vi utbildade de som ville klättra, dyka eller skärmflyga. Alla tre är ju riskfyllda sporter men det finns gemensamma nämnare när det gäller att ta kalkylerade risker. Alla tre varianter påverkas av väderleken och man ska inte leka med naturens krafter.

En annan gemensam nämnare är att ju mer man tränar desto mer färdighet och då minskar vanligtvis riskerna men inte för alla. Ibland när man är nybörjare är man försiktig och andra gånger blir man våghalsig när man tycker att man har koll. Det är tyvärr då det ofta sker en olycka. Ett flyg till även om det mulnar på, ett dyk till även om vågorna går höga och så vidare.

Jag har tagit många risker som kunde ha gått illa. Jag flög skärm på Taiwan när en front drog in och höll på att inte komma ner. Jag har dykt när torrdräkten gick sönder och då var det svårt att komma upp. Någon vidare klättrare har jag aldrig varit så där har jag tagit det väldigt försiktigt så jag byggde Stockholms första boulderingvägg en gång i tiden. Lagom för mig. Så här i efterhand borde jag ha tagit det där flyget i Taiwan eftersom det blåste ganska rejält redan från start (men jag slog distansrekord 😉 .

Jag har två cementerade regler; träna, träna, träna riskmoment som kan inträffa. Den andra regeln är ”aldrig mer än en okänd sak åt gången”. Har du ny utrustning så flyg på en känd plats. Är det en ny plats så gäller invand utrustning. Så tänker jag.

Så vilken risk tog jag som jag inte ångrar? Bilden är från Engelberg i Schweiz en gång när jag vandrade upp ensam på Furenalp innan liftarna startat. Vecklade ut skärmen och flög med musiken Enigma i öronen samtidigt som munkar och nunnor vandrade till mässan. Så stillsamt vackert och något som jag aldrig glömmer. Annars är det en dum sak att vara ensam.