Igår hände något som jag definitivt inte hade räknat med. Anatoli hade judoträning och jag var på väg hem från Ylab och vi hade bestämt att jag skulle vänta på honom på något ställe. Jag gick till en ny takterass men det var fullt med folk och lite kyligt så jag tog trapporna ner i ganska hög fart. På en vång gick ett par som även dom var på väg ner och när jag passerar hör jag att dom pratar om Högdalen. Så när jag swishar förbi säger jag i farten ”där är jag född” och springer vidare men tvärstannar när kvinnan säger Yvonne!

Jag stannar och känner igen henne men inte mannen som hälsar så hjärtligt och säger att vi har gått i samma klass från årskurs 1 till 9. WOW! Vi umgicks mycket han och en kille till samt jag och min kompis Gunilla (som jag träffar än idag). Han sa att vi bara försvann från gemenskapen helt plötsligt och visst hade vi gjort det. Högdalens Judoklubb blev platsen och för min del fortsatte jag vägg i vägg med kinesisk kampsport efter ett tag.

Hans fru var en mycket duktig ballerina från Kungliga Operan. Hon och ett gäng dansare tränade hos mig under många år och som så många gånger förr så veta jag instinktivt när någon tränat för mig. Namn och ansikten? Nja, men jag ser ofta hur man rör sig och då vet jag att det är någon som jag tränat.

Ett kärt möte i en trapp där jag fick träffa barndomskompisen Erik Alm och den fina ballerinan Kristin Kåge. Vilken härlig avslutning på dagen.