Att patienten borde vara i centrum låter som en självklarhet men hur fungerar det om man har en organisationsstruktur som inte är anpassad för detta? Många allmänläkare på en vårdcentral har femton, tjugo minuter på sig för att lyssna, skriva anamnes, undersöka, ta beslut om åtgärd och skriva remisser, recept eller annat. Är det ens möjligt att ge den tid till patienten som behövs eller än mindre den tid som patienten själv ser sig behöva? Framför allt när det gäller psykisk ohälsa är det inte helt enkelt för en patient att ”rappa på” med sin beskrivning om hur man mår och vad man önskar. Hur sätter man patienten i centrum här?
Patientlagen säger att patienten ska vara delaktig i sin vård och bland annat utforma en vårdplan tillsammans med vårdpersonal. Det innebär många gånger att exempelvis en sjuksköterska måste hinna med att skriva sedvanlig journalföring i tillägg till att sitta med patienten för att formulera en plan. Finns det verkligen tid för detta? Man ska enligt patientcentrerad vård ta hänsyn till patientens tillstånd och resurser vilket låter självklart, men vad med personalens resurser?
Det finns ett flertal projekt och ekonomiska forskningsanslag för att göra vården mer patientcentrerad men jag blir själv lite konfunderad över att det tagits fram olika mjukvaror, appar och andra digitala verktyg i flera forskningsprojekt inom området. Bland annat har patienter fått lägga in egen data, exempelvis blodtryck, vilket naturligtvis innebär delaktighet och kostnadsbesparingar men vad med säkerhet?
En annan fråga är på vilket sätt digitalisering kommer att förbättra det partnerskap som ses som en väsentlig del i person-centrerad vård? Närmare bestämt att patienten ska ses som expert på sitt tillstånd (med all rätt) och få sin röst hörd och kunna påverka.
Sedan undrar jag hur man kan ha patienten i fokus när det är köer som gör att många patienter snällt får vänta eller placeras på fel avdelning på grund av överbelastning. Det kan väl ändå inte gynna patienten? En annan fundering är hur patientens status kan höjas när vår klassiska sjukvård är hierarkiskt uppbyggd.
Fördelningspolitik är viktigt när det handlar om forskningsmedel för utvecklandet av digitala produkter, personal och sjukhussängar. Sverige är i princip sämst i klassen i Europa när det gäller antal vårdplatser i psykiatrin.
När kommer personalen att sättas i centrum? Vi ligger på topp när det gäller vårdkostnader och har fler sjuksköterskor och läkare än de flesta länder i Europa men hur står det till med arbetsmiljön? För att mäkta med att visa empati, respekt, engagemang, relation, kommunikation, delat beslutsfattande med patienten vilket ingår i personcentrerad vård måste vi se över organisationsstrukturen. Empati före byråkrati?
2007 var Sverige sämst i EU gällande vårdplatser
Här finns grafen som visar hur det sett ut under åren. Trist att Sverige ligger i botten. EU graf.
Yvonne Lin 