En gång när jag genomgick en utbildning på Karolinska Institutet ingick Motiverande samtal vilket var ett nytt sätt arbeta på för mig. Jag var van vid professionell träning där en coach tar ansvar för mer än bara träning hos en aktiv. Som tränare hade man förmånen att vara betrodd i sin kunskap och erfarenhet så den coachande rollen var sällan ifrågasatt. Självfallet kom det förtroendet även med ett ansvar som helt enkelt grundar sig i att man bryr sig om den aktives prestation men även dennes hälsa. Stöd i framgång och motgång, än mer i det senare, var en självklarhet. I de bästa världar ser det ut så.

Idag hörde jag om en aktiv som skadat sin hand, någon stampade på den med spikskor, vilket ledde till svåra skador. En tränar uttryckte att man springer inte med händerna och tyckte att personen självfallet borde vara med på träningen även om det inte var hennes egentliga roll i laget. Den här typ av ”ha pannbenspedagogik” är för mig ofattbart. Hur i hela friden kan man säga något liknande. Aktiva på hög nivå behöver inte visa pannben. De är motiverade helt enkelt för att de satsar år på sin idrott.

Skicka tränaren på utbildning är mitt råd. Uppenbarligen inser inte tränaren vad en demolerad hand innebär för den aktives framtid. Rehab är väsentligt och mentalt stöd likaså. Skäms på dig tränare som inte ser skillnaden mellan ett pannben och handben. Dylika kommentarer kan knäcka vem som helst. En av många faktorer som sänker motivationsgraden.