Det finns många uttryck såsom ”som man bäddar får man ligga”, som syftar på att ens agerande leder till konsekvenser vilka man senare tvingas leva med. Ett samband mellan beteende och konsekvens är kanske inte så svårt att ta till sig men vad med om beteendet grundar sig i ett eget val? Väljer vi av fri vilja i alla lägen eller finns det gånger då det inte är vårt eget val och om det inte är det bör vi då hållas ansvariga för valet?

Det här är ingen ny fråga som jag har kommit underfund med utan en av de mest studerade filosofiska frågor som existerat nämligen finns det ett fritt val eller är allting förutsbestämt?

Ibland hör man kråkor kraxa om hur de överviktiga får skylla sig själva eftersom det är deras val att äta bristfällig kost som gör dom tjocka och sjuka. Varför äter dom inte mer frukt och grönt, tar vitamintillskott eller tränar enligt Socialsstyrelsens rekommendationer? Förstår dom inte sitt eget bästa? Eller kan det vara så att de inte har haft ett eget val? Den som arbetar heltid för att försörja sig och sina barn kan behöva vända på varenda krona för att få budgeten att gå ihop. Det kanske helt enkelt inte finns utrymme för livsmedel av hög kvalitet. Träningskortet på gymmet är en utopi för många och man kan förvisso gå ut och springa, om man har en barnvakt och löparskor…..

En liknande fråga är om alla de skador som uppkommit på grund av träning bör anses som självförvållat och därmed inte betalas av invånarnas skattemedel. Dina axlar som gick sönder på crossfit-passet får du bekosta själv och likaså dina stukade fötter under löpning. ”Ja men det är ju sunda beteenden” kanske någon säger, ett argument som faller eftersom det även är sunt att äta. Så var finns rättvisan när man menar att den ena bör ta eget ansvar men inte den andra?

Ska alla anorektiker bekosta sin behandling själva eftersom de själva valt att svälta? Ska de med ortorexi betala sin rehabilitering själva eftersom de valt att träna hårt? Ska de överviktiga bekosta fetmabehandlingar eftersom de valt att äta sig tjocka?

Det är lätt att ha uppfattningar men desto svårare att hålla fast vid dem när man själv drabbas. Så är det vårt fria val att bete oss så att vi blir sjuka eller kan förutsättningar i uppväxt och kontext redan fastslå vad som kommer att hända med oss i framtiden? Den kända ”butterfly” effekten med andra ord.

En grupp studenter på Harvard University menade att allt går om man bara vill och att de minsann hade kämpat för att komma in på universitetet. Den kloke läraren i filosofi ställde frågan om hur många av studenterna i klassrummet som var förstfödda med ekonomiskt oberoende föräldrar. Mer än 90 procent av klassen räckte upp händerna. Så har vi alla ett fritt val och en väg att gå på bara vi vill?

Jag tror att man kan ta sig mycket långt med målstyrning, fokus, vilja och uthållighet men frågan är om det inte trots det finns ett tak?