Någonting som kan väcka känslor hos mig är en förälder som inte agerat som en sund vuxen förälder (ofta på grund av missbruk) och givit den värme omtanke som alla barn behöver. Istället har man utövat fysiskt eller psykiskt våld och när det nu vuxna barnet äntligen tar hjälp så beklagar sig föräldern över att det tar för lång tid. Med lång tid menar man ofta allt över 6 månader som man kan begrunda om det är rimligt efter 20 år av oro för att inte duga och dagligen vara rädd för att göra fel.

Varför skaffar man barn om flaskan går före barnet är en självklar fråga. Varför skaffar man barn om man bryr sig mest om sig själv? Varför gifter man sig i över huvud taget? Sett från det andra perspektivet (vilket man bör) ser man att det ofta handlar om missbruk och möjligen förälderns egna trauman under uppväxten. Om så nu är fallet och man klagar på att ens barn tar lång tid på sig att bli ”frisk” varför har man inte ens börjat ta hjälp själv?

En eloge till alla barn och unga som tar hjälp trots att ens förälder aldrig gjort det minsta för att hjälpa vare sig sig själv eller familjen.