Vissa är lagidrottare, andra föredrar individuella sporter men jag tror att majoriteten vill träna tillsammans med andra. När man frågar före detta idrottare så är det ofta resorna i buss, övernattningar i skolor och gemensamma vinster/förluster från de tidiga åren som man minns. Som elit är det fortsatt en gemenskap som inte alltid infinner sig för den som är i ett talangprogram i en individuell sport. Man flackar över hela världen och ibland är man fler som ska tävla på samma plats men många gånger inte eftersom man kan vara rankad på olika nivå.
De stora mästerskapen gäller landslagsdeltagare men det är inte alltid så att man känner alla väl. Vissa kommer och vissa går. Självfallet måste man ha fokus på förberedelser inför tävling men det är ofta tränaren som sköter planeringen vilket är skönt. Det är lite märkligt att vi i Sverige försöker få aktiva att sköta sin planering själva för det mesta. Det är ju tränaren som har den högsta kompetensen så varför har det lagts mer och mer ansvar på den aktive?
Jag tror att elitmotion har haft en påverkan. Jag tror att elitidrott har haft sin del i att få många att tro att man kan vara tränare om man varit aktiv själv. Eller att man kan vara tränare bara man har ett intresse som förälder och kan gå ett par kurser som förbunden anordnar. Det är inte särskilt högt ställda krav.
Igår var jag på sommarträning i Judo. En fantastiskt stämning när 70 judokas tränade tillsammans i Stockholmspolisens lokaler. Äldre och yngre med olika erfarenhet. De flesta var svartbälten och många hade internationella framgångar. Sedan var det jag, som är helt ny i judosammanhang. Med om man tycker om kampsport så gör man det och jag tycker det är grymt att jag får vara med och träna med alla dessa duktiga judokas.
Kanske är det just att tycka om sin träning och gilla det sociala som idrotten erbjuder som gör att man fortsätter.
Yvonne Lin 