Igår var det 50-årsfest för min man och eftersom det var jag och barnen som förberedde festen valde vi att välja färre viktiga än större antal vänner. Kort sagt handlade det om människor som tillfört mycket för Anatoli som privatperson. Det blev en kosmopolitisk samling med väldigt olika bakgrund vilket är det mest berikande man kan tänka sig för den som hellre lyssnar än talar.

Det var sju svartbälten på plats samt en handfull som vunnit EM eller VM så det gick ingen brist på personer som lärt sig ”konsten att ta förluster”, en behållning från elitidrott. Sedan hade vi fyra riktigt framgångsrika personer från affärsvärlden men det hade inte blivit komplett om vi inte haft de som representerade arbete inom kultur eller hälsovård. Till sist men inte minst fanns flera som doktorerat inom träningslära eller biomekanik, samtliga med mycket praktisk erfarenhet i tillägg så inga labbråttor utan verklighetsanknytning.

Den internationella representationen är vad som får fart på en fest och är det som berikar för hur tråkigt är det inte att sitta och bara prata vad som hände i den lilla förort man växte upp i även om jag hade min barndomsvän från sexårsåldern där. En gång i tiden skrev jag och min vän från GIH utbildningsmateriel tillsammans. Idag är han Professor emeritus och har just skrivit en bok Idrettens träningsläre (arbetade många år på Idrottshögskolan i Oslo). Anatoli fick boken så den ska jag läsa för norskan sitter ännu i. Jag har en norsk familj och startade det första centret för Aerobics etc i Oslo en gång i tiden. Jag bodde där under ett halvår i samband med start av centret och förberedelse inför VM.

Tillbaka till festen, maten var från retaurangen Arirang vars döttrar tränat wushu för mig en gång i tiden. Inte några matnojor så långt ögat når i vårt gäng så skumpa och ryska kaviarsnittar, asiatisk mat i massor och en mega judotårta med avec som avslutning. Men bäst av allt var vännerna så klart.

Grattis min man som jag kan tillägga var mycket tagen av alla fina tal.