Den här coronasommaren har varit ingen annan sommar lik. Många har varit hemma men semester i all ära, det blev inte likadant som vanligt när man redan haft 4 månader i karantän. Jag är glad att jag kunde promenera till mitt jobb varje dag om än lite kortare tid för möte med människor är viktigare än vad många tror.

Idag lever många i ensamhet, framför allt våra äldre (om de överlevt). Kanske har det varit bra att fler fått prova på hur det är att vara hemma utan möjlighet att träffa andra lika fritt som vanligt. Kanske är det nyttigt att känna att vi vill umgås med andra och inte minst att vi saknar våra äldre när vi inte får träffa dom. Såg en ung tjej utanför mitt fönster som stod med sin hund och pratade med sin mormor som satt i rullstol. Lite sorgligt men ändå fint på något sätt.

Nu börjar vi på Ylab ta hand om post coronakunder som behöver hjälp för att komma tillbaka fysiskt och psykiskt. Det känns givande. Själv håller jag på att gå itu av att inte kunna hälsa på min dotter i London. Det där att man inte får är så mycket värre än när det är självvalt. Förnuftet säger att det är rätt men hjärtat får rynkor av att inte kunna träffa sina barn.