På väg hem från Antonia, min hårfrisörska på Torsgatan gick jag över Vanadisparken. Där i ösregnet, mitt på plan sprang en ung grabb och sparkade på en fotboll, ensam. Bollen flög iväg och han halkade i det våta gräset men upp som ett skott och jag sparkade tillbaka bollen till honom. Man är ju lite primad som terapeut och tränare så två tankar flög igenom mitt huvud: älskar han fotboll eller vill han av någon anledning inte vara hemma?

Sedan såg jag svaret när han dribblade och trixade, det här var en begåvad liten kille. Jag stannade och frågade om han gillar att spela fotboll och hans ansikte gav svaret. Han sken som en sol som lyste upp hela planen.

Det var så härligt och befriande att se hur man kan älska sin idrott och tycka att det är kul, i ur och skur bokstavligen. Låt barnen leka och träna för att det är roligt och lägg inte hälsovärderingar i varför det är bra att träna, än mindre säga vad som är dåligt med att inte träna. Där och då sås frön till ”måste”, ”borde” för annars …………

Barn är klokare än oss vuxna ibland.