Ibland förundras jag över hur man kan prata så länge utan att säga någonting konkret. Det låter så innehållsrikt men i själva verket så saknas något väsentligt, mening. Typ som följande,

”Nu har jag tappat det helt, det har verkligen gått åt skogen och det är dags att jag rycker upp mig och gör någonting åt saken för så här kan man inte fortsätta för man gör ju ingenting vettigt i över huvud taget och då kommer man ju backa och gå bakåt istället för att utvecklas och komma någon vart i livet”.

När vi talar om psykisk ohälsa kan den här långa harangen bli en utlösande faktor för både ångest och depression. Vem vill tappa något helt – oavsett vad det gäller så är det självkritiskt. Om det gått åt skogen är det ju hopplöst och det kan göra vem som helst ledsen och risken att gå bakåt kan skapa oro.

Psykisk ohälsa är en mästarkategori för luddiga formuleringar som bara skapar ovisshet, ångest och självklanderi. Andra som talar i gåtor är naturligtvis flertalet politiker.

Om det här och mycket mer går att läsa i boken som du kan beställa här.