Som tränare brukar man skilja mellan ego- respektive uppgifts-orienterade idrottare. Den egocentrerade idrottaren har som mål att besegra andra medan den uppgiftscentrerade försöker att bemästra själva uppgiften. Problemet med egoidrottaren är att han eller hon även försöker undvika att förlora vilket blir en svaghet eftersom det medför rädsla inför tävling och självkritik om man förlorar. Att ha fokus på uppgiften innebär att man hela tiden försöker att förbättra sina färdigheter istället för att se till vinst i kamp.

Den som är rädd att förlora gör ofta det oavsett om det gäller individuella idrotter eller lagidrotter eftersom det ger oro. Oro över en viss nivå har visat sig försämra prestationsförmåga. Som tränare är förberedelse av den aktive inför tävling en viktig uppgift och relationen mellan den tävlande och coachen är av avgörande betydelse för resultatet. En tidig studie av kvinnliga judoutövare (d Árripe-Longueville et al., 1998) visade att de aktiva ansåg att tränarens urval till tävling måste vara rättvis och inte uppmuntra till rivalitet. Judoutövarna var även kritiska till tränare som var provocerande, ointresserade eller konfliktskapande.

Referens

d´ Arripe-Loungeville et al. (1998). The percieved effectiveness between expert French judo coaches and elite female. Sport Psychologist, 12, 317.