Tyvärr lever vi ett samhälle där alltför många människor känner sig oälskade och tror att de kommer att få leva resten av sina liv ensamma. Man drar ofta för höga växlar när man generaliserar sina barndomserfarenheter till att gälla alla och för alltid.

Bakgrunden är ofta en villkorad kärlek eller ingen kärlek alls under uppväxten. En evig kamp för att få värme och uppskattning som resulterat i att den oälskade ökat prestationskraven på sig själv. Fina betyg gav uppskattning och en positiv respons ledde till att man fortsatte försöka prestera på toppnivå.

Det finns flera snedsteg på vägen hos den som känner sig oälskad. Om enstaka personer (tragiskt nog föräldrar) försakat en under uppväxten så betyder inte det att alla människor i all framtid kommer att göra detsamma. Det innebär inte heller att man kommer att leva ensam i resten av sitt liv. Men risken att bli bortstött ökar däremot om man utgår ifrån att man är en förlorare och bygger säkerhetsmurar runt sig. Då vågar människor inte närma sig.

Romantik och vänskap fungerar som allra bäst när man vågar vara sig själv och acceptera att ”jag tycker inte om alla människor och alla människor tycker inte om mig”. Livet blir så mycket enklare att leva då.