Vi lever i en tid när många tycks finna någon slags tillfredsställelse i att läsa om andra människors sorg och elände. Jag har många gånger funderat på om det har en gynnsam konsekvens för den som eländesläser. Kanske känner man sig bättre när man ser hur illa andra har det?

Med en stadigt ökande förekomst av psykisk ohälsa rimmar det antagandet ganska illa. De flesta har erfarenhet av att man blir glad av att möta positiva människor så borde då inte det omvända gälla det vill säga man blir ledsen av att möta ledsna människor? Samtidigt verkar det som att det är just när vi är ledsna som vi söker oss till miljöer och människor som överensstämmer med vårt sinnestillstånd.

Någon sa att man blir deprimerad av att blicka bakåt och ångestfylld när man ser framåt. Det är en ganska dyster livssyn tycker jag. Man mår bättre av att utgå från att livet har sina fram- och motgångar för oss alla. Besvikelser och ledsamheter går över om man bara kan se det som en process och inte som något statiskt tillstånd.

Livet kan bara upplevas genom alla dess motsatser. Glädjen känns starkare om vi dessförinnan varit ledsna. A på en tenta känns som en större vinst efter det att man missat en föregående test. Man känner sig finare dagen efter en dag fylld av självkritik eller som filosofen Lao Zi sa 500 år f.Kr. ”när det sköna uppfattades tog det fula gestalt, lång och kort är grader av varann…..”. Vi är i konstant rörelse mellan två poler (eller 3 ).

Så landar vi än en gång på plattformen Lagom är bäst. Lite socker och lite salt förgyllar livet.

foto Ravi Roshan 

Må bättre hjälp