För några år sedan uppmärksammade jag två artiklar som paradoxalt nog kom på rak följd. Den första handlade om ”Fartblinda myndigheter bränner miljoner” och den andra lydde ”Vårdkaoset kan kosta oss liv”. Chefen för Försäkringskassan meddelar att de blåst 81 miljoner på ”det vi inte kan ta tillvara och som inte har något värde” och minns ett projekt med att bygga en hemsida som aldrig blev färdig men som kostade 200 miljoner kronor. Om vårdkaoset kunde man läsa att väntetider på neurokirurgi nu är så extrema att patienter riskerar dö under tiden. Trettiosju personer med hjärntumör beskriver sin frustration och ångest över avdelningar som stängs och operationer som flyttas fram i tiden.

Jag undrar hur mycket ett liv är värt? Skulle de 281 miljoner som Försäkringskassan bränt ha öppnat några operationssalar? Skulle man rent av kunnat använda pengarna till att se till att alla flyktingläkare som kommit till Sverige får snabbutbildning och konvertering av sina legitimationer? Om det är läkare som saknas vill säga. En hjärna ser väl likadan ut världen över? Nuläget är istället att en enda läkare, arbetar ideellt och utbildar sina invandrande läkarkollegor med språk och annat, något som behövs för att kunna verka inom den svenska sjukvården.

Man blir så ledsen och upprörd när man läser hur våra skattemedel slösas bort av människor som uppenbarligen inte ser det som sina egna pengar.  Är det byråkrati eller moraletiken som fallerar när vi inte värnar om skattepengar som kan användas till vår välfärd? Hur hade dessa miljoner kommit till nytta i dessa coronatider? Kanske lite mer stöd till äldrevården? Eller var det de äldres liv som vi tyckte att vi kunde offra för att vi inte hade råd att bygga upp våra beredskapslager?