Vårt nuvarande diagnossystem är minst sagt fyrkantigt. Man måste uppfylla ett givet antal kriterier för att få en diagnos och därmed rätt till sjukskrivning, behandling och annat stöd. Det kan låta rimligt och så är det ofta när det gäller medicinska/fysiska problem. En fraktur är en fraktur, en stroke är en stroke och ingen kommer att betvivla att hjälpande insatser behövs.
När det gäller psykiska problem blir det däremot knepigare för vad händer när jag uppfyller vissa kriterier för flera tillstånd men inte tillräckligt många för någon enskild diagnos? Helt rätt, det blir svårt att få hjälp. Nya tillstånd är även de problematiska eftersom de ännu inte malts i kvarnarna för vetenskaplig evidens.
Att det inte finns en etablerad diagnos innebär inte att det inte finns tillstånd som innebär lidande. Ortorexia atletika är ett sådant tillstånd som präglas av stark ångest, depression och tvång om man äter något man anser vara onyttigt eller inte kan genomföra fysisk träning.
De som har/har haft anorexia verkar kämpa för att ortorexi ska in under deras paraply. Varför kan man undra. För om man får fel diagnos blir det även fel behandling. Vem skulle acceptera att behandla ett benbrott med stödstrumpa? För övrigt är varken överträningssyndrom, REDs eller Tvångsmässig träning vedertagna diagnoser men det är tillstånd som accepteras ändå. Är det för att IOC har beskrivit det?
