Min blogg kan te sig lite annorlunda än många andras bloggar. Jag delar gärna med mig av min vardag men den består inte särskilt ofta av att visa magrutor, prata recept eller försök att imponera på andra gällande min träning.  Jag funderar en hel del över saker och ting som jag tycker känns spännande och relevant att tänka på och det är just sådana tankar som jag delar med mig av. Många gånger inspireras jag av de personer som jag träffar dagligen. Det kan handla om deras egenskaper, erfarenheter eller sätt att resonera.

Förra veckan bestod av en blandad kompott av känslor och tankar. Två av våra kunder som genomgått behandling för ortorexia atletika fick barn (den ena en pojke och den andra en flicka). Det är alltid roligt när någon får barn men för mig känns det extra roligt när personer som inte haft mens på väldigt många år och trott att de aldrig skulle kunna bli gravida får barn. Jag tror att de blir lite extra lyckliga över barnet just för att de inte tog det för givet att det skulle gå på naturlig väg vilket det gjorde.

Sedan hade jag en riktig härlig grupp som jag undervisade via Zoom. Det blir ju lite annorlunda när man inte är i samma rum men den här gruppen skötte det galant. Här pratades och diskuterades det vilket är just vad man behöver som on-line lärare. Det blir lätt lite monotont annars.

Självfallet finns det även lite motgångar och ledsamheter i mitt liv. Det tråkigaste som finns är när man behandlas annorlunda för att man är en företagare. Nåja, efter 40 år har jag vant mig vid att händelserna i Ådalen och den klyfta mellan arbetsgivare och anställda som det medförde troligtvis kommer att bestå. Nu var det inte de som arbetar på Ylab som jag åsyftade för de är fantastiska. Särskilt under rådande tider. Det här handlar om de olika kommentarer man hör i samhället såsom exempelvis ”arbetsgivare är för ointelligenta för att kunna omplacera folk”, ”företagare köper sina titlar”, chefer är psykopater”….och så vidare.

Men nu är det dags att lyfta blicken och se framåt för det kommer ett vaccin. Snart kan vi kramas igen. Aldrig har väl så många saknat den gamla hederliga svenska kramen.