Att börja att idrotta handlar ofta om att ens föräldrar introducerar en idrott som man får prova på. Många barn provar än det ena och än det andra innan de till sist bestämmer sig för en idrott. Den idrott som vinner är oftast den som man tycker är rolig att utöva vilket gör en motiverad. Mindre bra är det när idrotten man valt egentligen är föräldrarnas önskemål vilket ofta hänger samman med krav på att uppfylla en förälders drömmar.

Många tränare lider när föräldrar står och skriker vid sargkanten. De är ofta mer upphetsade än vad barnen själva är om ett domslut går dom emot. I vissa länder förbjuder man föräldrars närvaro under träning vilket kanske är väl hårt men borde vi inte kunna begär lite mer återhållsamhet från vuxna människor? En annan sida av myntet är att barn beter sig annorlunda i föräldrars närvaro. De blir ofta lite gnälligare och kinkigare.

Idrotten har sina vinnare och förlorare och oavsett vilket så är vinst och förlust en erfarenhet som barn kan ha nytta av när de bli vuxna och möter livets utmaningar. Men inget sätter sig så djupt som när en förälder tillrättavisar, beklagar sig eller låter sin kärlek till sitt barn vara villkorat till idrottsprestation. Som terapeut och tränare blir man uppgiven och sorgsen när det händer. Tack och lov är de flesta idrottsföräldrar välkomna påhejare, chaufförer och tröstare när det behövs.