Ibland äter vi trots att vi inte är hungriga. Ganska ofta faktiskt. Vi kanske bara blir sugna på något eller så har vi suktats av en bild eller en doft. Andra gånger är ätandet ett resultat av tröstetankar såsom ”idag är jag värd det här för jag har….” eller ”livet är eländigt så varför inte äta medan man har möjlighet”…

Innan vi plockar fram moralpinnen och menar att det är odisciplinerat och att man bara faller för en frestelse kan vi kanske funder över matens roll ett varv till. Kanske har ätandet mer betydelse än vi tror? Den ger tröst i svåra tider. Den skänker ro när oron kryper på. Kanske tänker någon ”men så kan man inte göra hela tiden för då blir man tjock”. Det klingar lika som påståendet att man inte kan äta pizza varje dag.

Men vem äter pizza varje dag? Vem känner sig ensam och ynklig varje dag? Det senare tål att tänka på för det är nog ganska många som gör det.