Så hamnade jag hos Jane Fonda

on

yvonnelin_robertson blvd_LAJag brukar kalla tiden för Beverly Hill Dynasty för det var en tid som påminde om en såpa på TV. Där bodde jag, ett kvarter från Jane Fonds första träningsstudio. Aerobics var inte uppfunnet som begrepp och ej heller skor för gruppträning. Parkettgolv var något nytt och lyxigt (tidigare var det källargym men det ändrades snabbt när kvinnorna kom med i bilden). Det fanns tre träningssalar men bara en dusch (alla tog Lamborghinin hem för att duscha typ). Ingen gick någonstans i LA och det höll på att bli min död. Jag var en vanlig skandinavisk tjej som var van att vara i naturen, gå och handla, bära mina matkassar, cykla och promenera när jag skulle ta mig någonstans. Det blev en kraftig omställning att ta hissen ner i huset för att kliva in i en bil för att stanna vid affären där andra packade och bar mina matkassar. Skulle man ut och äta så fanns parkeringsservice för att parkera bilen och den som ville plocka bär i skogen möttes av skyltar som talade klarspråk. Kliv över och du blir skjuten eller jagad av en Rottweiler. Det, vad jag tyckte sunda och friska skandinaviska livet skulle nu förändras för Body Business var på intåg. Det skulle svettas, kännas och brännas (inte fett utan känslan av mjölksyra).
yvonnelin_side_kick-copyJane var en vältränad dam som visste hur man tjänade pengar (till sin dåvarande mans politiska kampanj). Dörr i dörr fanns en överlycklig skräddare som sydde träningskläder utan dess like. Benvärmare såldes som smör i solsken (i LA är det alltid sommar) och jag förundrades över damerna på anläggningen som markerade sina platser med pälsar. Jag hade själv inte tänkt gå in på studion i över huvud taget. Jag tävlade fortfarande och hade just avslutat ett VM. Tyckte jag var en framgångsrik idrottstjej som inte ville hoppa omkring i plastkläder och benvärmare. Men, jag tog alltid en löprunda på morgnarna och då sprang jag längst Robertson Blvd och hennes studio. Jag försökte kika in men det var alltid kondens så att alla fönster immat igen. Det fick mig att ändra uppfattning. Vad dom än gör så verkar dom svettas, tänkte jag.

Några veckor senare gick jag dit och köpte en biljett. Blev förvånad när de ville ge mig en nybörjarbiljett (ja det var biljetter och drop in på den tiden). Såg dom inte hur vältränad jag var? Väl så, avancerad klass i 90 minuter (ödmjukheten från min kinesiska kampsport var som bortblåst) . Pigg in och jag kröp ut. Fattade inte riktigt vad som hände men jag var helt slut. Vid den här tiden hade jag inte greppat att instruktörerna var showdansare och proffs som hade någon slag audition för deltagande producenter, regissörer och investerare. En fördel var det i alla fall med att vara kung fu tjej, envis som synden var jag. Inga tårar – bara svett den närmaste tid som följde. Lång historia kort, jag blev mycket god vän med Janes affärspartner Femmy och kom så småningom att hjälpa till med utbildningar och träning. Det var bland det roligaste jag gjort (och märkligaste). Med handmick (headset var inte uppfunnet) och ett gäng maxisinglar under armen inledde jag min ”karriär” som gruppträningsinstruktör. Jag dansade, sjöng och bytte skivor som en DJ medan jag som alla andra körde mitt eget komponerade pass. Inga fasta manus som krav, även om en del instruktörer körde i princip samma upplägg dag ut och dag in. Helt okey men passet jag minns mest var Intense Stretch när man sa Good Morning Ladies och sedan gick ner i split för att sitta där i 45 minuter. Ofta tillsammans med Hollywoodstjärnor av alla slag som fastnade i split och rullade åt sidan för att komma ur.

Märkliga saker hände som när en kund kom helt naken för att köpa biljett. En annan ung kvinna tog sitt tredje pass för dagen och när jag frågade varför fick jag svaret att hon gick på den senaste fruktdieten. Hon var vit och höll på att svimma. Det var där och då jag ställde mig frågan hur nyttig och hälsosam den nya fitnessvågen var? I min idrottsliga värld handlade träning om att utvecklas och bli bättre på något. Inte smal som en sticka utan kraft och form. På den tiden åt man inte proteinpulver och kvarg, nej det var amfetamin som man blev smal av. Min världsbild förändrades där och jag insåg att man kan sälja allt för pengar. Inklusive lögner om lycka via en perfekt kropp (som du kan betala för i receptionen).

 

Kommentera