Femton underläkare funderar på att ge upp och byta bana mindre än ett år efter de avslutat sin långa läkarutbildning. Tvärt emot vad många tror råder det varken brist på läkare eller sjuksköterskor i vårt land. Problemet är att arbetsvillkoren är så undermåliga att man hellre gör något annat.

Debattartikel i dagens medicin

Dagens Medicin publicerade i dagarna en debattartikel där flera underläkare beskrev sin arbetssituation. De flesta får avslag när de söker sin AT-tjänst (vilket ingår) och de som får en tjänst har tydligen en ingångslön på 21 000 kr dvs lägre än en undersköterska. Det skulle kunna vara okey om man ser det som den praktik som det ska vara men verkligheten verkar se annorlunda ut. Skribenterna menar att de inte får handledning, beordras att jobba bakjour (vilket de inte får) samt lämnas ensamma med fullt ansvar på avdelningar vilket inte heller är enligt regelverket.

Utöver en rad regelbrott och osäkra anställningsvillkor beskriver underläkarna även hur de särbehandlas på ett negativt sätt. 

Missnöje förankras i studier

Min egen erfarenhet från då jag tog min magister i arbetsmijö och hälsa överensstämmer relativt väl med vad man beskriver om än från en annan synvinkel. Under två års tid fick jag lyssna på hur man kritiserade arbetsgivare och läkare. Märk väl, inte bara studenterna utan lärarna på utbildningen uttryckte sig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt på ett universitet.

ANKLAGELSEr utan motstycke

Psykopater, inkompetenta, oförmögna till att omplacera, oempatiska, högfärdiga var några av de ord man använde för att beskriva sina verksamhetschefer, läkare och arbetsgivare som helhet.

Var finns lösningen?

Många har säkerligen ställt sig frågan vari problemet ligger och svaret är säkert multifaktoriellt betingat. Men en sak kan sägas, vårdens omorganisation efter omorganisation kostar både pengar och lidande. Med de anställningsstopp som nu råder för flera storsjukhus hamnar många utanför eller i bästa fall ges korta otrygga vikariat.

Struktur kors och tvärs

Personligen anser jag problemet ligga i själva organisationsstrukturen och tillika organisationskulturen. Utbildningens, verksamhetens och kontrollsystemens indelningsgrunder skiljer sig åt vilket bäddar för det kaos som nu råder.

Patientsäkerheten är undermålig och det känns som i östblocket en gång i tiden – politikerna mörkar det katastrofläge som den svenska sjukvården de fakto har.