Det där med lidande är en komplicerad historia. Alla skrattar på ungefär samma sätt men lidandet skiljer sig åt beroende på vem man är. Vissa skriker ut sitt lidande och tröstar sig själv genom att berätta och prata med vänner eller terapeuter. Andra drar sig undan för att lida i ensamhet i en egen liten vrå. Ingen av de här båda tillvägagångssätten är rätt eller fel, vi är bara olika helt enkelt.

Jag gråter nog inte offentligt för min egen skull men däremot kan jag göra det för andra människor. Jag vet inte varför eller när jag utvecklades på det sättet. Jag tror att jag tidigt fick lära mig att stå på egna ben och ta ansvar för mina handlingar på egen hand och kanske är det orsaken till att jag helst reder ut ledsamheter själv. Det gäller även problem som ska lösas. Jag förväntar mig inte att någon hjälp ska komma utifrån men självfallet blir man glad när någon ger stöd och hjälp. Jag är nog ganska rationell när det gäller motgångar, de kommer vare sig man vill eller inte och då får man spotta i nävarna och börja klättra över de hinder som tornar upp sig.

En fördel med en hjälpande hand i nödens stund är att man får en vän för livet. Fördelen med att gråta en skvätt och lösa det själv är att man får kred själv.