Jag undrar ofta varför man glömmer bort att ställa frågan ”hur mycket” när det gäller livsmedel eller en substans som klassats som ”onyttig”. Hamburgare är onyttigt, socker är farligt, vetemjöl ger läckande tarm, fett blir man fet av …….ja påståenden är många (och som regel falska). Det kan väl ändå inte vara så att vi tror att varje person som sitter med ett glas vin på en restaurang är alkoholiserad eller ohälsosam? Varför säger de flesta helt spontant att ”det beror på mängden” när det gäller alkohol men inte när det gäller socker eller fett?
Att äta enkom hamburgare i pommes varje dag är självfallet inte särskilt nyttigt sett i ett näringsperspektiv men det är inte ett upplägg med bara grönkål och torsk heller. Ensidig kost är det som är ohälsosamt och inte enskilda livsmedel eller något i små mängder, såvida det inte handlar om gift. Men Botox som är ett nervgift verkar ingen bry sig om i något hälsohänseende. Märklig nyttighetsprincip och inte minst inkonsekvent.
Sockermyterna är många och några falska påståenden är att barn blir hyperaktiva av socker, att man får diabetes, ökar inflammationer, ökar cancerrisk för att ge några exempel på myter utan vetenskapligt stöd. Många avstår inte bara från socker utan från alla sockerarter, vilket däremot kan sägas vara ohälsosamt. Särskilt illa är det för de som konditionstränar (eller bantar genom att träna på hög intensitet ofta).
När ska man tröttna på att vara rädd för allt man äter? Är det inte dags att gå tillbaka till mat i goda vänners lag?
Yvonne Lin 