När man talar om vikten av att kunna säga nej handlar det ofta om arbete. Vi måste lära oss att dra gränser säger man, inte ta på oss för mycket och alltid ställa upp för andra. Övertid innebär hälsorisker har vi nog alla hört. Men frågan är, har vi verkligen problem med att sätta gränser?

Idag verkar det som att väldigt många sätter gränser, men tyvärr handlar det mer om att begränsa tid med nära och kära istället för arbete. Så vi kan kanske sätta gränser trots allt men har bara fått prioriteringarna om bakfoten, för jobbet är väl inte alltid viktigare än ens vänner? Vad säger vi ja och vad säger vi nej till? Det är kanske just där vi måste börja fundera.

De som alltid ställer upp för sina kolleger i alla lägen brukade min väninna Lena Nivander Nyström, som tyvärr gick bort i cancer för någgra år sedan, tala om. Hon kallade dessa personer för FISH – först in sist hem. Det var just FISH personer som kokade kaffe på morgonen och släckte lyset på kvällen. Den där fantastiska personen som fick alla att trivas. Den där människan som sällan får höra hur viktiga och värdefull han eller hon är. Den där som ofta bränner ut sig till slut.

Om alla delar på arbetet blir det trevligare eftersom alla är färdiga för dagen samtidigt. Man spar tid och kan ta den där trevliga AW:n tillsammans. Så gör man väl även hemma om man bryr sig om varandra? Alla jobbar på tills allt är klart och man kan vila tillsammans.

Personligen tycker jag att det känns märkligt och konstigt att man bokar in en träff med en vän tre fyra veckor fram i tiden. Bara för att man har mycket på jobbet som regel. Nej, fram för nya prioritetsordningar där familj och vänner uppgraderas och ges tid för umgänge. För att få det att fungera får man jobba på att få kollegerna på jobbet att dela på allt ansvar. Skam den som ger sig, det är värt ett försök. Mer våfflor nu!

Photo by KAL VISUALS on Unsplash