Det finns mycket att säga om konsten att kunna ta ansvar i dessa tider när det verkar som man kan ångra sina åtaganden när man så önskar. Själv växte jag upp under en tid då det var heligt att hålla det man lovat. Kanske är det den nya eran av egocentrism som föranlett att allt fler tycker det är helt i sin ordning att strunta i löften och åtaganden bara för att något annat dykt upp.

Min erfarenhet när det gäller arbete inom psykisk ohälsa är att man ropar på hjälp och ber alla ställa upp när det gör ont. Anhöriga, vänner, behandlare och kanske kollegor förväntas ställa upp när man mår dåligt.

Det märkliga är bara att det alltmer saknas åtagande i omvänd riktning det vill säga, när man får hjälp och människor ställer upp för en i nödens stund, är det inte mer än rimligt att man fullföljer det man startat.

Föräldrar och anhöriga hjälper ofta till såväl praktiskt som ekonomiskt för sina kära när de behöver hjälp såsom sjutsa och hämta eller bekosta samtalsterapi eller liknande. Jag blir rent ut sagt ledsen när jag ser att man ”glömmer bort att avboka” eller hittar på något annat som verkar roligare för stunden. Det man lovat fullföljer man. Det någon annan gör för en visar man uppskattning för.

Att inte visa tacksamhet är helt enkelt inte okey kort och gott. Självfallet med hänsyn taget hur personen mår.