Det har blivit ganska många manliga miljöer i mitt liv inte minst inom idrotten. Det var inte så vanligt med tjejer som tävlade i full kontakt kampsport på den tiden så jag fick finna mig i att slåss med killarna. Jag har inte annat än sett det positivt för det innebar att jag fick utveckla andra fysiska egenskaper än de som enbart ingick i träningen. En väl riktad spark på mig tog betydligt mer illa än tvärt om eftersom killarna som regel var tyngre och grövre. Så det gjorde mig snabb för när man inte har massan är det accelarationen som gäller. Jag tränade i Stockholmsklubben men hade även förmånen att träna med Oslos boxningsklubb när jag bodde där och med idrottshögsskolan i Moskvas fantastiska kickboxningstränare när jag var där. Det var inte särskilt många kvinnor där heller. Men jag var ju inte där för sällskapen utan för att få den bästa kunskapen förmedlad. Det gick ju bra så tack alla som hjälpte mig.

Mer killar blev det när jag träffade en man som var chef för attackdykarna på Kustjägarskolan. Jag stormtrivdes i den miljön först och främst för att allt var så tydligt. Inga dolda budskap utan istället var det tydliga regler och förordningar. Jag var imponerad av dessa unga killar, inte minst för hur de kunde navigera under vattnet (en helt omöjlig uppgift för mig). En hatkärlek till distanspaddling medan närkampen var mitt i prick. Jag har alltid haft en förkärlek till det som går snabbt så stridsbåtar och andra fordon var minst sagt inspirerande. Det raka och slipade språket var inget som jag brydde mig särskilt mycket om.

I Ryssland precis som i USA var rollspelet mellan könen mer uttalat men det var inget som störde mig och faktum är att jag under alla år mött män som haft både hjärna och hjärta på rätt ställe. Även i företagslivet, jag startade mitt första företag när jag var 17 år, har jag aldrig sett några nackdelar i att vara kvinna. Kanske har jag haft tur eller så tar jag bara den plats jag vill ha när det behövs. Det lutar nog åt det hållet. Jag tror att jag haft turen att enbart umgås med män som är trygga i sig själv, stabila i sin identitet och som har hjärtat på rätt ställe. Så jag gillar faktiskt män, riktiga män som både kan skydda, backa, tolerera och värna om sin partner.

Men jag vore naiv om jag trodde att alla har det på det här sättet. Tyvärr ser jag män som i sin osäkerhet spelar macho och tror att man kan tukta sin kvinna. ”Hålla ordning på kärringen” och ”göra det i kärlekens namn”. Struntprat. I 1800-talsanda använder man aggressivitet och kränkande påståenden för att man inte förmår att se skillnaden mellan en levande kvinna och en skyltdocka. Jag har fått bevittna män som tvingar sina kvinnor att äta och träna för att få en kropp som passar deras egen smak. Många gånger utan att betrakta sin egen kropp självkritiskt. Faktum är att de sällan skulle kunna uthärda i närheten av vad de utsätter sina kvinnor för.

Det är fega och osäkra män som kör med sina kvinnor och misshandlande män står lägst i rankning även i den kriminella världen. Så klart, de är fegisar. Män som utsätter sina kvinnor för våld (och även det omvända) är fysiskt svaga eftersom de ger sig på mindre varelser och de är även inkompetenta eftersom de inte kan lösa problem på ett intellektuellt och mer smakfullt sätt. En del vågar inte ens ta en diskussion utan skriker och gapar när ingen kan nå dom.

Jag är ingen råfeminist men jag tycker att det är dags att kvinnor slutar att gå på kärleksflosklerna och tar sitt pick och pack och går, för en person som trycker ner är inte värd en partner.