Trender kommer och går men av någon anledning upplever vi att det vi gjorde igår inte var lika bra som det vi gör idag. Vi känner att vi gått framåt och funderar sällan på om det vi upplever som rätt idag kommer upplevas som fel imorgon? Träningsvärlden är full av trender som kommer och går. Få består och vi får leva med att nyhetens behag ger en peak som oftast dalar efter ett par år.

Idag är ”hård” träning tillbaka som ett koncept. Man ska ta i, uthärda och pressa gränser vilket ofta sker under pepp och klapp från andra tränande. När man lyckas ta ut sig helt får man ofta en positiv bekräftelse. Ibland är uppläggen så idiotiska att man baxnar och man undrar om personerna bakom uppläggen ens har ett sunt förnuft. Att pressa sin kropp till det yttersta är något som elitidrottare gör i samband med tävlingar. Som landslagstränare (vilket jag har i mitt bagage) skulle jag inte komma på tanken att pressa laget till utmattning varje träning och ej heller kräva att de ska vara i toppform året runt. Varför inte? Jo, för att det är korkat helt enkelt. Mer träning är inte alltid bättre, rätt träningsupplägg är det däremot.

En av träningslärans mest grundläggande principer (overload principle) innebär en anpassad belastningsökning med kvalitativ återhämtning såsom grundläggande för prestationsförbättring. Om träningens syfte däremot är att känna sig stolt för att man tagit ut sig maximalt och/eller för att få lite positiv uppskattning från andra, ja då faller ju principen att planera för förbättring. Utan återhämtning kommer kroppen så småningom att brytas ned och tyvärr är det något jag möter dagligen i mitt arbete med ortorexia atletika, idrottsanorexi, övertränings- eller utmattningssyndrom. Förr var det idrottare som kunde missa i sin återhämtning men numera är det mestadels motionärer som tror att man ska träna hårt och helst varje dag. Ofta samtidigt med energisnåla dieter dessutom.

Egentligen är det ganska enkelt; för låg belastning – ingen effekt. För hög belastning eller bristande återhämtning – akut skada eller prestationsförsämring.

Ögat ser oftast inte mycket längre än till underhudsfettet, men man kan fundera över vad som händer där inunder. Energibrist, bristfälliga fettreserver, för lite vila i kombination med höga träningskrav ökar risken för katabolism, det vill säga nedbrytning.  Nedbrytningsprocessen innebär att glykogen (polysackarid som används för att lagra kolhydrater) och proteiner bryts ned med ökad kväve och urea som konsekvens. Kalium kan då då börja läcka ut ur cellerna vilket inte alls är ett gynnsamt tillstånd. Symtomen på så kallad hyperkalemi är trötthet, muskelsvaghet och en känsla av metallsmak i munnen. Tillståndet kan konstateras vid blodprovstagning och ska åtgärdas av läkare och ingenting annat.

Träning syftar till att bibehålla eller förbättra prestationsförmågan. Balans mellan träning och återhämtning är A och O.