I mitt arbete träffar jag både barn med sjuk förälder, vuxna som vuxit upp med sjuk förälder eller sjuka föräldrar med barn. Relationen mellan barn och föräldrar i en dylik situation är mycket skör och det är lätt att den sjuke känner sig stigmatiserad eller skuldbelagd. Samtidigt är det belastnade för barn och ungdomar att ta hand om en sjuk eller i värsta fall två sjuka föräldrar.

Socialstyrelsens riktlinjer för vård av anhörig är mer än otydlig när det gäller barn som ofrivilligt får ta hand om sin/sina föräldrar. Det står förvisso att de har rätt att slippa men tillsynen för att uppfatta familjesituationer är inte alltid den bästa. Sociala myndigheter hinner sällan med, skolan är underbemannad och överbelastad och barnen själva tiger tyst om sin hemsituation av skam.

Det är självklart att typ av sjukdom kommer ha en avgörande betydelse för hur barn och unga påverkas. Det sorgliga är att föräldrar som känner sig ansvariga ofta belägger sig själva med skuld och skam vilket inte förbättrar situationen. Många känner sig hjälplösa och ett flertal har inte ekonomiska resurser för att ta kontakt med familjeterapeuter. Men det finns trots allt stöd inom ramen för det sociala i form av familjestödsamtal om man bara orkar kräva det.

Uppväxten är startskottet för primär socialisering och ungdomen innebär förväntningar inför det kommande vuxenlivets sociala förutsättningar. Risken för barn och ungdomar som tar hand om en sjuk förälder är att det påverkar deras skolgång, umgänge med kamrater, möjlighet till extra arbete med mera vilket kan innebära att de går in i vuxenlivet med ett skralt socialt kapital.

Det finns alltid sätt att förbättra situationer som de jag beskrivit men då gäller öppenhet. Att må psykiskt dåligt är inte något man ska dölja eller skämmas för. För mig är psykisk ohälsa inte mer laddat än fysisk ohälsa. Båda gör ont och om det är i kroppen eller själen kan kvitta, det finns hjälp för båda.

I den bästa av världar skulle nära och kära, grannar och vänner bry sig lite mer om varandra än vad vi gör. Kanske något att reflektera över i dessa isolerade coronatider. Som förälder bör man göra sig av med skuld och skam och ta den vård och det stöd man har rätt till.