Sitter i köket och hör musik från musikalen Evita. Det framkallar en hel del minnen från min tid i New York med ett gäng fantastiska artister som dansade och sjöng på Broadway. Först var det Cats och därefter Evita och Les Miserables. Jag hade glädjen att få träna dom och med dom under en tid. Jag stod ofta i kulisserna under föreställningarna och kan nog säga att jag kan text och musik i princip utantill efter alla föreställningar.

Jag minns hur fascinerad jag var över dessa artisters envishet, talang och enorma uthållighet. De hade sju föreställningar i veckan och resten av tiden spenderades på auditions och administration för att överleva. När ensemblen gjorde en turné efter ett par år kom dom till Stockholm och tränade då på min studio på Luntmakargatan. Jag minns Heidi Stallings som hade huvudrollen och Anita Morales som var min kollega från LA allra mest. Båda sjöng och dansade som gudinnor. Anita var den som ”uppfann” cardio salsa – dåtidens Zumba. Bland de manliga dansarna överlevde endast en av dom aids. Det var dystra tider men ändå fantastiskt på många sätt. När Cats sattes upp i Göteborg var jag där i egenskap av tränare och vän. En ledig dag tog jag med dom till min brors flickvän. Hon hade ett stall så det blev ridande av hela dagen till allas förtjusning.  När jag skulle ta tåget hem var vi försenade (som alltid) så jag sprang in på perrongen när tåget just startat. Slängde mig upp på trappsteget och ryckte för att få upp dörren samtidigt som 15 glada amerikaner sprang efter med ”love you honey” typ rop.

Så stannade tåget tvärt och en gladlynt lokförare tittade ut genom fönstret. – Ska du med till stallarna?

Mina tankar går till Heidi, Anita och inte minst John och Michael som försvann alldeles för tidigt i AIDS.